Den profetiska gåvans natur färgar det profetiska betjänandet

I detta inlägg kommer jag gå mer på djupet om den profetiska gåvan och jag tror mig ha några perspektiv som få andra talar om, men som i längden hjälper oss förstå vad som händer när någon profeterar och varför det ibland blir så galet. Inlägget är från den artikel jag skrev för tidningen Teologi och ledarskap. Författarna i tidskriften har rätt att återanvända artiklarna och jag tänker här ge en något utökad version, som fördjupning. Här utgår jag också från min originalversion. Innehållet är i övrigt detsamma, men i tidningen stuvades en del av materialet om.

Köp gärna tidningen i sin helhet!

Inledning: När det blir fel och rätt

Jag sitter på ett konferensmöte i västra Sverige, ett klassiskt sammanhang dit många missionsförbundare åkt i många år. Det är inbjudan till förbön för alla som upplever en kallelse till att bli evangelister. Jag sitter kvar. Jag är klar över mitt uppdrag i Guds församling. Jag är bibellärare och jag håller på att utbilda mig till pastor. Men snart ska jag få chansen att vara med som förebedjare – samma ordning som förra året. Bredvid mig sitter en kvinna som kanske ser att jag börjar göra mig beredd att gå fram. Hon säger till mig:

– Du borde också gå fram till förbön.

– Jag kommer snart att gå fram som förebedjare, svarar jag. Jag har redan bejakat min kallelse.

Hon är tyst någon sekund.

– Gå nu. Jag har profetisk gåva. Jag ser att du ska gå fram.

– Jag har en kallelse till bibellärare och håller redan på att utbilda mig till pastor, svarar jag. Inbjudan gäller inte mig.

Ytterligare tystnad från kvinnan. Inbjudan till förbön framifrån är nästan helt klar. Då hör jag henne säga:

– Om inte du går fram nu kommer djävulen att göra något hemskt i ditt liv!

För ett ögonblick blir jag så paff att jag kommer av mig,men sedan är det dags att gå fram och vara förebedjare. Jag hinner inte svara kvinnan något mer. Jag letar efter mötet efter henne, för att förmana henne.Hon missbrukade sin gåva och profeterade till sist ut sin egen frustration. Jag hittade henne tyvärr inte.

Detta hände för ett kvartssekel sedan. Som väl är har ingen någonsin profeterat så illa över mig sedan dess. Jag har hört många budskap, både personliga och kollektiva. Jag har fått ge budskap till andra. Ibland har det blivit bra, andra gånger sådär, ibland helt fantastiskt uppbyggande, inspirerande och nödvändigt tillrättavisande. En blandad kompott helt enkelt.

Förakta inga profetior, skriver Paulus (1 Thess 5:20). Visste han att det kanske är lätt gjort, när budskapen ofta uttrycker den entusiasm, den vilja att behaga eller den fördömelse som finns hos den som profeterar, snarare än, eller kanske bättre uttryckt uppblandat med Guds Andes inspiration?

Den här artikeln riktar sig till dig som redan hörsammat denna uppmaning. Du tror att profetiskt tal är en god och viktig gåva. Du tror att vi behöver mer profetiskt tal. Inte mindre. Hur kommer vi vidare? Hur undviker vi fallgroparna?

Hur fungerar andliga gåvor?

Pingstväckelsens pionjärer stod inför ett teologiskt grundforskningsarbete. Rörelsen föddes i en andeutgjutelse där de karismatiska gåvorna flödade, också de profetiska orden. Men där fanns nästan ingen teologi att tillgå om gåvorna. Katolska teologer hade under medeltiden talat om Andens verk utan att ge nådegåvorna någon nämnvärd uppmärksamhet. Protestantiska teologer förnekade i stor utsträckning att de över huvud taget borde vara i bruk efter den första generationen av kristna. Några väckelserörelser före1900-talet hade inkluderat en hel del profetism, men ingen hade gjort någon genomgripande teologi om gåvorna.

In i detta teologiska tomrum klev framför allt två förkunnare, Howard Carter (1891 – 1971) och Donald Gee (1891 – 1966). Under första världskriget fick de som vapenvägrare en slags påtvingad retreat, där de sökte Gud för större klarhet om gåvorna. Deras undervisning kom att skilja sig åt på ett par punkter, men hos dem grundlades nästan all undervisning om nådegåvorna som är i omlopp än idag.

Något förenklat kan den viktigaste skillnaden uttryckas såhär. För Howard Carter var en nådegåva kontra mänskliga förmåga väldigt svartvitt. Antingen talar Gud eller så talar människan. Antingen verkar Gud eller så verkar människan. Av eller på. Donald Gee däremot såg gåvorna som en blandning, Gud och människa i samarbete, och när detta samarbete fungerade som bäst, när människan var följsam mot Guds Ande, så är det omöjligt att se var den ena partens del slutar och den andra börjar.

För Gee var andesmord förkunnelse detsamma som att tala kunskapens ord. Tro inte att det inte kan kallas ”övernaturligt”, uppmanade han. Samspelet mellan Gud och människa är andliga gåvor i funktion. Det är det inte, replikerade Carter. Om det som sker inte hade en distinkt övernaturlig karaktär fick de inte kallas andliga gåvor, enligt Carter. Carters syn är idag vanligast i karismatiska sammanhang, medan den akademiska exegetiken (James Dunn, Gordon Fee, Mikael Tellbe) ligger närmare Gees syn på den gåvan.

Ordet ”övernaturligt” var identitetsbärande inom pingstväckelsen, men av exegetiska och filosofiska skäl måste det sägas att Gees syn troligen är att föredra framför Carters. Gåvorna är begränsade (1 Kor 13:8–10) och när Paulus uppmanar oss att pröva profetiskt tal (1 Kor 14:29; 1 Thess5:21) syftar han snarare på att ta vara på det som är bra i vart och ett av budskapen och förkasta det andra, snarare än att acceptera eller förkasta budskap som helhet. Andens gåvor har helt enkelt en naturlig, mänsklig gestalt,så väl som en komponent av Guds direkta verkan.

Det finns ytterligare några sätt att tala om det profetiska, från icke-karismatiska traditioner. I Willow Creeks gåvomaterial är ”profeter”en slags obekväma sanningssägare, för att ta ett exempel.

I samma nummer av tidningen där denna artikel finns med har Rune Borgsø en artikel som tydligt exemplifierar Howard Carters synsätt, och driver det ett steg ytterligare. Carter skulle exempelvis aldrig tala om att ”flöda” i gåvorna.

Gud talar, vi tolkar

När Gud talar till oss för att vi ska profetera så kan det ske på flera sätt:

• Ingivelser som vi själva klär i ord.
• Ord som placeras i vårt medvetande.
• Bilder vi ser för vår inre syn.
• Av Guds Ande inspirerade drömmar.
• Saker i omgivningen som vi blir speciellt uppmärksamma på och som ackompanjeras av insikt om en djupare mening (Jer1:11).

Här har vår insikt breddats, jämfört med vad både Carter och Gee lärde om profetiskt tal. För dem var det alltid i orakelform budskapen tänktes komma och framfördes, Gud gav orden som sådana.

Det Gee såg intuitivt – och som jag tror är helt nödvändigt att vi tar till oss – är att också när Gud ger budskap till synes ord för ord, så är det mänskligt tal, mänskliga ord. Orden har planterats i människan på ett andligt sätt av Gud, men de har sedan nått vårt medvetande och då sker en tolkning. Här tror jag att vi kan göra en jämförelse med det psykologins säger om perception (sinnesförnimmelser), och det är att det inte finns några otolkade intryck. Allt vi hör och ser är, redan från det ögonblick neuronerna i hjärnan aktiverats av de nerver som förmedlat sinnesintrycken, sorterat,kategoriserat, jämfört och givet en mening utifrån våra tidigare kunskaper.

Vad slags erfarenheter vi bär på, vilken teologi vi internaliserat och gjort till ett med oss själva, vår syn på världen – och vårt humör för stunden – allt detta påverkar inte bara hur vi bär fram profetiska budskap, utan det påverkar oss redan när vi snappar upp den andliga signalen ifrån Gud.

Om min jämförelse med normal perception fungerar som vägledning kan vi tala om processen att profetera i flera steg:

1. Gud sänder en signal, den rena uppenbarelsen.
2. Jag förnimmer Guds signal genom min andliga förmåga, ”i min ande”, om vi ska använda den jargong som är vanlig i vissa karismatiska kretsar.
   
3. Jag varseblir min förnimmelse och redan nu har signalen alltså tolkats av mig (= perception).
   
4. Jag blir medveten om det jag varseblivit. Vägledd av mitt förstånd sker här ytterligare bearbetning av vad jag upplever.
5. Beroende på vad det är för något jag upplevt tillkommer ytterligare tolkning för att klä budskapet i ord.
   

I den personliga förbönen är det extra viktigt att inse attde intryck som vi så ofta – och ibland makalöst underbart – får av Gud har en provisorisk natur. En del intryck ska inte delas, utan utgör underlag förbönen. När vi delar dem är det viktigt att vi både med ord och hela vår attitydvisar att det vi frambär inte är oblandade ord från Gud. ”Jag får ett intrycknär jag ber för dig, kan det betyda något…”

Någon kanske tycker att detta gör gåvan mindre. Jag anser inte det. Jag menar att det ger gåvan en plats i vår andliga tillväxt. Om Gud tog över oss, så att det mänskliga för stund var bortkopplat, då skulle vi inte ha möjlighet att växa genom att fungera i gåvorna.

Den tolkning som sker på steg 3 till 5 är inte nödvändigtvis av ondo. Gud vill samarbeta med oss och när den som profeterar har en sund teologi, väl integrerad i sin egen personlighet, blir detta en del av Guds sätt att tala.

Det som skiljer min undervisning från det mesta jag hört i övrigt är att jag betonar steg 3 och 4 mer. Jag bedömer att annan undervisning om det profetiska främst betonar själva uppsnappningen av de intryck Guds Ande ger (steg 2) och ger vägledning om själva frambärandet av budskapen. Så börjar jag också min undervisning i profetians grunder, men den här modellen hjälper mig att förstå hur jag kan komma vidare, och varför också en till synes äkta signal från Gud kan resultera i ett dåligt profetiskt budskap.

Vad som hände mig på konferensen

Nu kan vi använda detta sätt att se på den profetiska gåvan för att förstå vad som hände mig på den där konferensen som jag inledningsvis talade om.

1. Guds Ande uppenbarar för kvinnan bredvid mig att jag har en kallelse till tjänst.
2. Hon uppfattar troligen inte hela signalen. Hennes förnimmelse av den är äkta, men ofullständig. Hon ser också i det naturliga att jag börjar göra en ansats till att gå fram (som förebedjare).
   
3. På grund av sammanhanget, en inbjudan till bön för evangelister, varseblir hon detta som att jag har en evangelistkallelse.
4. När denna varseblivning nått hennes medvetande existerar inga andra möjligheter för henne. Hon tänker sig profetisk uppenbarelse som något helt och färdigt givet av Gud. Att hon har delvis rätt faller henne därför inte in. Teologin sviker henne.
   
5. När resultatet inte blir som hon tänkt sig kompletterar hon sitt budskap utifrån den egna frustrationen. Här kommer en karaktärsbrist fram, men en karaktärsbrist som är blandad med god vilja. Hon ville ju faktiskt vara brukad av Gud.

I det här fallet blev slutresultatet skadligt. Jag hade som väl är verktyg att hantera situationen och blev varken avskräckt från det profetiska i sig eller rädd för någon slags djävulsk olycka. Andra har farit illa i liknande situationer.

Det mänskliga kan alltså blanda sig in i det gudagivna så att slutresultatet blir osunt, även om den ursprungliga uppenbarelsen kommer ifrån Gud.

Prövning för tillväxt

Denna blandade natur gör också prövningen av profetiskt tal till något mer än att bara gå säker för villfarelse eller dåliga direktiv. Prövningens syfte är att ”ta vara på det som är bra” (1 Thess 5:21). Profetiskt tal är främst till för att bygga upp oss så att vi växer i mognad, i gudsfruktan, i kärlek. Det är inte i första hand till för att vägleda oss, även om det ibland kan få något av en sådan funktion.

Att lyssna och sedan i bön och eftertanke se vad i budskapen som gäller för stunden, vad som kräver respons, vad som kan läggas ”på hyllan”och vad som ska förkastas, det är en process som befrämjar tillväxt. Denna prövning kan ibland ske sekundsnabbt och den kan ibland kräva lång tid, men om profetiska budskap vore sådana att vårt jobb bara vore att svälja dem helt och hållet eller ignorera dem helt och hållet, då skulle profetism göra oss till andliga robotar, inte mogna människor.

Ömkansvärd bundenhet

Gud är mer intresserad av att vi ska bli lika Jesus och mogna, än att vi ska i varje ögonblick vara på exakt rätt plats och säga exakt rätt ord. Det finns en ytlig syn på ledning som gör oss ängsliga. Är jag på rätt plats? Gör jag rätt sak just i det här ögonblicket? Inte för att Gud inte ger oss den här sortens ledning. Ibland kan vi få maningar och andra slags tilltal som på ett sätt som trotsar mänsklig logik låter oss betjäna andra människor på ett sätt som annars vore omöjligt. Det är gott, men det är inte ett idealtillstånd att som kristen fatta alla beslut utifrån direkta tilltal från Gud.

Det skulle inte hjälpa oss att mogna som människor. Den barmhärtige samariern behövde inget tilltal för att hjälpa den slagne mannen.Paulus behövde inget tilltal för att åka på andra och tredje missionsresan. Och när Anden profetiskt varnade Paulus för vad som skulle ske när han kom till Jerusalem såg han inte det som vägledning, utan som förberedelse (Apg 20:22-24;21:4, 7–14).

Donald Gee såg i sin samtid hur många pingstvänner inte vågade fatta några beslut utan att ”fråga Herren” (inquire of the Lord), genom att be någon profetera över dem. Han varnade för detta i starkast möjliga ordalag. Han kallade det en ”alltigenom förfelad position av ömkansvärd trälbundenhet”. I det nya förbundet är den profetiska Anden given till alla. Idet nya förbundet är vi alla inbjudna att växa i kristuslikhet.

Att söka Guds vilja är gott, men att göra sig beroende av andras profetord är livsfarligt.

Mer än andlig teknik

Det innebär att för att hjälpa andra genom att profetera för dem krävs inte bara lyhördhet för Guds Ande, utan också vishet i hur gåvan ska brukas. Den som av osäkerhet söker ett profetiskt budskap för att bli vägledd kan visa dig stor tacksamhet om du gör honom eller henne till viljes, men i en sådan situation är det en tacksamhet som du bör akta dig för.

Det tycks finnas två diken för den som vill utvecklas i det profetiska: Att behaga, att ge andra det de vill ha, även om det över tid är att göra dem svagare som människor, och att bli raka motsatsen, barsk och kritisk. I båda fallen ger det profeten en inre kick av att känna sig betydelsefull.

Du kanske aldrig hade ambitionen av att bli någon som ikraft av din profetiska gåva går in i ett andligt maktmissbruk – vem har det? Men om man feltolkar dessa känslomässiga kickar man ändå att riskera att hamna där.

Det finns en hållpunkt att se när profetism spårar ur helt och hållet. Vad händer om någon inte tar emot budskapet? Accepterar du maktlösheten eller blir du manipulativ? Kräver du att din gåva ska respekteras eller förblir du en tjänare?

Och hur gör vi med dem som tar miste, som kvinnan jag inledde med att berätta om. Om en sådan person vägrar att ta emot tillrättavisning, då bör den personen inte tillåtas profetera. Men den som är villig att ta ansvar för sina misstag, som vill lära av dem och utvecklas vidare,med den ska vi ha stort tålamod. Det kan bli rätt nästa gång!

Slutsumman av allt detta är att den som vill växa i det profetiska behöver jobba med sig själv och sin teologiska förkovran, inte för att förtjäna gåvan, utan för att samspelet mellan Gud och människa, när gåvan utövas, ska vara så underbart finstämt som möjligt!