Förhandstitt på kommande bok: Behovet av sundhet och prövning

Jag jobbar på en bok med arbetstiteln Pröva profetia och skapa en sund profetisk miljö. Det du kan läsa här är det inledande kapitlet. På slutet finns det också som PDF.

Min personliga inledning i förordet [till boken] satte fokus på frågan hur vi kan pröva vad som sägs vara tilltal från Guds Ande när de fungerar som vägledning till församlingar och andra grupper samt hur vi skapar en sund profetisk kultur. De bibliska exemplen om Filippos, Paulus och Hosea visar att det inte är självklart att Guds tilltal alltid går i linje med våra egna preferenser eller håller sig inom de ramar som vi med vårt förnuft omedelbart kan förstå. Samtidigt är Guds vägledning inte irrationell – den är ibland transrationell, den gör över vårt förstånd – men den är inte irrationell. Den ska prövas och den prövningen inkluderar ett rätt brukat, inte ett avstängt, förstånd.

Paulus har ett enkelt program för andlig förnyelse i 1 Thess 5:19–22:

1. Släck inte Anden
2. Förakta inga profetior
3. Pröva allt
4. Ta var på det som är bra
5. Avhåll er från allt slags ont

För stora delar av kristenheten är det utan tvekan så att de två första uppmaningarna är de mest utmanande. Få församlingar präglas av ett karismatiskt liv som gör Nya Testamentets bild av normal kristen gemenskap rättvisa. Denna bok kommer dock inte att fokusera på frågorna om hur vi söker Andens gåvor eller specifikt hur vi kan börja höra tilltal ifrån Gud. Den fokuserar på steg tre och framåt, prövningen och vad den ska leda till.

Jag har märkt att för många är det nödvändigt att börja på punkt tre för att komma till punkt ett och två. Egna erfarenheter eller saker man fått höra om urspårad karismatik har skapat låsningar som gör att man inte vågar ta offensiva steg innan man har någon slags vägledning på plats för att bevara karismatiken sund. Känner du att du är en av dem så vill jag dock rikta en uppmaning till dig. Du kommer, förr snarare än senare, behöva ta steg i tro. Det innebär i det här fallet också att ta risker, att bli obekväm och att trotsa sina fjärilar i magen. Jag ska återkomma till de där fjärilarna, men låt mig redan nu ge en grundregel:

Fjärilar i magen – det är Gud. Kör på!
Knut i magen – det är inte Gud (eller du är inte alls mogen att ta steget) – stanna!

En annan inledande punkt jag vill trycka på är att punkterna hör samman. Förakt förstör prövningen i lika stor utsträckning som godtrogenheten. Det kanske hjälper dig att inte drabbas av de dåliga budskapen (punkt fem), men det är på sin höjd halva målsättningen. Vi ska först och främst ta vara på det som är bra (punkt fyra).

Du kan inte pröva Andens tilltal om du föraktar profetia.

Detta understryks av ordningen på punkt fyra och fem. Prövning blir ibland i praktiken att sålla bort det som är dåligt och sedan kan vi vara neutrala inför resten. Men vi uppmanas att ta vara på det goda, att få del av de välsignelser som finns i profetiska budskap. Ska det ske behöver vi vara inställda på att tillägna oss det goda. Det kan vi inte göra om vi går in i prövningen med förakt för gåvan. (Denna punkt är så viktig att jag återkommer till den strax.)

Till dig som redan är övertygad om värdet av det profetiska och helst av allt vill se mer sådant vill jag säga att detta som sagt inte är en undervisning om hur vi söker vinna Andens gåvor, inte heller gåvan att profetera. Den undervisningen finns på andra ställen. Men i alla mina studier av ämnet har jag lagt märke till att det finns två utmaningar på detta område. Den ena är att komma i gång, den andra är att hålla i gång. Jag brukar använda de engelska uttrycken ”get going” och ”keep going”. Det är tyvärr inte svårt att se hur många andliga förnyelser har varit så rädda för att släcka Anden (”quenching the Spirit”) att de blivit alltför tvehågsna inför den nödvändiga prövningen och just därför förlorat sin välgörande kraft. De har inte tappat farten, utan fått så hög fart att de i stället spårat ur. Jag känner mer än en som har lämnat karismatiken bakom sig för att avarter gjorde dem eller andra illa. Den som älskar Andens dynamiska gåvor borde därför också älska det som gör att de kommer att fortsätta vara eftersökta och välkomnade om fem, tio och femtio år.[1]

Mognad, inte rutiner

I Sverige idag blir ofta svaret att ”vi ska se över våra rutiner” när något gått fel. Jag tycker mig se att detta sätt att tänka smugit sig in också i församlingens liv. Vi bör ha rutiner för att slippa ett nytt Knutby, en ny Karismakrasch, en ny splittring som den i Rimbo. Alternativt talar vi ofta om våra former. Alla problem kan i mitt kyrkosamfund, Equmeniakyrkan, förmodligen lösas med ”bättre demokratiska former”, om jag tillåts vara lite spydig mot oss.

Rutiner och former har det gemensamt att de trycker människors mognad, omdöme och samvete åt sidan. Byråkraten som följer en rutin ska i princip vara utbytbar, en kugge i ett maskineri. Samma tänkande smyger sig ibland in i bibelläsningen. Den blir då som en manual med instruktioner att följa, snarare än det som jag menar är Bibelns huvudsakliga sätt att leda oss, genom att göra oss visa nog att bedöma rätt väg framåt. (Se kapitlet Att se om ett tilltal är bibliskt.)

Det finns hur många bibeltexter som helst som talar om att ett av de viktigaste målen för våra liv är att vi ska utveckla mognad, att bli fullvuxna i Kristus (Exempel: Heb 5:11–6:2; Kol 1:10). Denna mognad i sin tur har flera inslag. Jag beskriver de som jag ser som mest relevanta för frågan om sunt profeterande och att pröva tilltal.

1. Mognaden är relationell. Att bli mogen är att djupna och bli mer intim i sin relation till treenig Gud. Det gör vi genom att kontaktytan ökar, det vill säga att det som är jag på alla plan och i alla delar, involveras i denna relation.[2] Det innebär att vi lär känna Gud mer och mer. Det innebär att vi förnimmer Guds närhet – att Anden bor i den som tror – i vardagen utan att behöva ständiga nya häftiga upplevelser. Det innebär att vi förstår att Gud är med oss och i oss också i de stunder när känslan och omständigheterna säger motsatsen. Denna mognad gör alltså så att vår relation till Gud präglas av vila och trygghet, utan att vi slutar söka efter mer av Gud. Men hur intensivt detta sökande än är så sker det utan stress.
2. Mognad är att denna relation blir grundvalen för mitt liv. Det är primärt och djupast sett där jag har min identitet och min upplevelse av värde. Jag vet och vilar i att Jesus Kristus har blivit min rättfärdighet. Alla andra meriter jag skulle kunna använda för att ge mig en känsla av värde har jag kastat på sophögen (Fil 3:1–11). Jesus är Livets bröd som mättar mitt inre. Anden är Livets vatten som stillar min djupaste törst. Gud är inte ett medel att uppnå något annat, Gud är målet för mitt liv. Uttryckt med religionspsykologins termer, min tro är inte extrinsikal*, utan intrinsikal*.
3. Mognaden är etisk. Den gör så att jag handlar gott av goda skäl. Den är att utveckla dygder, det vill säga att Andens frukt växer fram. Den är att leva utifrån sin nya människa (Ef 4:22–24).
4. Mognaden är kognitiv, det vill säga den innebär också att växa i kunskap, med bevarad ödmjukhet (Ef 1:17; 1 Kor 8:1–2), inklusive kunskap om Andens gåvor (1 Kor 12:1). Mognad är att utveckla ett kristet tänkande (2 Kor 10:3–6) och ett förnyat sinne som förstår vad som är Guds vilja (Rom 12:2; Kol 1:9–10).
5. Mognad innebär att ha utvecklat vishet. Gränsen mellan kunskap och vishet är flytande. Ordet vishet används i Bibeln på olika sätt. Det kan handla om praktisk vishet hur livet ska levas. Den är delvis etisk men handlar också om vad som är bästa alternativet när man inte bara väljer mellan gott och ont, utan mellan etiskt likvärdiga alternativ. Men den är också Guds vishet, det vill säga den idé och plan som Gud har med hela sin skapelse med kulmen i Jesus Kristus och vad Han gjort för oss (Rom 11:33; 1 Kor 2:6–7) och i förlängningen att relatera allt i livet till detta.

Mycket av detta kan sammanfattas i ordet urskillning. Jag definierar urskillning så här:

Urskillning är den förmågan att bedöma vad som kommer från Gud, direkt eller indirekt, och som därför harmonierar med Guds väsen och vilja. Det är när vår överlåtelse till Guds vilja kombineras med våra andliga och själsliga förmågor, intuition och reflektion, samvete och förnuft, så att de signaler Gud ger oss uppfattas och får påverka våra liv.

En mycket god illustration av urskillning finns i Apostlagärningarna 16:6–10.

De tog sedan vägen genom Frygien och Galatien eftersom den heliga anden hindrade dem från att förkunna ordet i Asien. När de hade nått Mysien ville de bege sig till Bithynien, men det tillät inte Jesu ande. Då gick de genom Mysien och kom ner till Troas. På natten hade Paulus en syn; en makedonier stod där och bad honom: “Kom över till Makedonien och hjälp oss.” När han hade haft denna syn försökte vi genast ta oss till Makedonien, ty vi förstod att Gud hade kallat oss att förkunna evangeliet där. (Min betoning.)

Jag kommer att återkomma till den texten längre fram. För stunden vill jag att du noterar de tre olika formerna för Guds ledning som samverkar:

1. Paulus och hans medarbetare tog egna initiativ utifrån vad de ansåg vara klokast möjliga väg. Flera gånger i Apostlagärningarna är det så beslut tas (TODO).
2. Två gånger fick de dock den här gången negativ ledning. Paulus skulle senare komma till de områden som han denna gång fick avstå från att besöka. Idéerna var inte dumma, men tiden var inte rätt.
3. Till sist får de positiv ledning i form av en syn, men den gav dem inte alla detaljer. De behövde tolkas.

Detta samverkar i att de förstod vad som var Guds vilja i stunden. Grundtextens ord är här symbibazo. Det betyder att dra en slutsats utifrån givna intryck. Omständigheter, förstånd och tilltal av olika slag förs här samman och tillsammans förstod de (som grupp – det står ”vi” som pronomen) vart de skulle fortsätta. De urskilde Guds vilja.

När nu mognad som visar sig i urskillning är hur Gud visar oss sin vilja och hur vi uppfattar vad Gud gör i våra liv, enskilt och som gemenskaper, måste det få konsekvenser också för hur vi prövar tilltal.

Det var en lång utläggning. Låt mig sammanfatta den i fyra tankar. Det mesta i boken utgår ifrån dessa.

1.

Tilltal ska prövas med urskillning
och de ska prövas på ett sådant sätt att vi växer ytterligare i urskillning.
Det blir en god cirkelgång.

2.

Detta kan omöjligen ske om inte prövningen görs så att vi bemyndigas.
Vi görs ansvariga och kommer på vägen göra misstag.
Men när jag tar ansvar för dem så växer jag vidare!

3.

Att pröva tilltal är en fråga om urskillning,
men urskillning handlar inte bara om att pröva profetia.
Urskillning är något som behövs i stort och smått, i en mängd olika situationer.

4.

Urskillning liknar snarare än konst än en teknik,
och den involverar både förstånd och känsla.

Gud vill alltså forma oss till Jesu likhet, inte bara få oss att utföra olika sysslor. Att sätta sitt hopp till rutiner och former kan vara ett sökande efter en illusorisk trygghet. Lockelsen är att om de utformas optimalt har vi en garanti mot att slippa ledas fel. Den garantin finns inte!

Detta får också konsekvenser för hur du bör läsa denna bok. Jag kommer ge en del exempel och konkreta råd i specifika situationer, men de varken kan eller bör vara heltäckande. Du kommer (förhoppningsvis!) att hamna i situationer där varken jag eller någon annan har beskrivit hur du bör värdera det aktuella tilltalet. Då är det dags att använda och växa i urskillning!

Därmed inte sagt att former är oviktiga. De kan stödja urskillningen eller försvåra den. Och även om vi inte har rutiner med garanterat korrekt resultat finns det några goda hållpunkter som kan vägleda vår urskillning.

Auktoriserande ledarskap

Om vi alla ska bemyndigas så att vi växer i urskillning krävs att ledarskapet i församlings­gemenskapen utövas på ett sådant sätt att detta sker. Här finns det en speciell frestelse i pingstkarismatiska sammanhang. Ibland oss finns det många exempel i historien och närtid där Guds Ande utgjuts dramatiskt och stora mängder människor samlas, människor kommer till tro, helanden och andra upplevelser av Guds kraft sker, med mera. När detta skrivs har nyligen en sådan våg kommit till universitetet Asbury i TODO och en liknande till det norska samhället Vigeland. Vi ber om mer sådant! De snabba resultaten kan dock locka oss att dra fel slutsatser om vad som är ett gott ledarskap. Ledare med stor makt och medlemmar som fogligt följer ledaren skapar ibland snabba resultat. Men ledarskapet i sådana miljöer infantiliserar de övriga. De växer inte i urskillning. De ges ingen myndighet.

Resultatet blir ofta snabb tillväxt och snabb implosion när ledaren brister, i kapacitet eller moraliskt, inte sällan genom fartblindhet. Fallna ledare är inte unikt för pingstkarismatiska miljöer, men när längtan efter mer av Anden gör att vi skapar ett ledarskap som motverkar människors mognad har vi på ett olyckligt sätt lagt upp bollen för den onde att smasha in.

1800-talets preussiska armé kan tyckas vara raka motsatsen till att uppmana till ansvarsfullhet, men om jag tillåts använda en bild från detta militära sammanhang utan att lovorda det i övrigt, så finns det en episod där en officer (TODO) fick en utskällning av sin överordnade. Officeren hade gjort en miss på slagfältet och förklarade det med att han bara följde den andres order. Svaret blev att han borde ha litat på det egna omdömet och trotsat ordern! ”Du är tränad att veta när du inte ska lyda order!”

Ett långsiktigt hållbart andligt ledarskap lyfter andra så att de till och med kan ifrågasätta ledaren om hon eller han i sin tur beter sig illa, undervisar en irrlära eller förmedlar ett påstått tilltal ifrån Gud som inte håller för prövning. Ibland talar vi om att vara en auktoritet och inte auktoritär, men det är inte hela nyckeln. Den är att vara auktoriserande.

Ett sådant församlingsliv är vad som beskrivs i Efesierbrevets kända ord om tjänstegåvorna*.[3] Jag citerar Folkbibeln 2015 som följer grundtexten mest noggrant av alla svenska översättningar just här.

¹¹ Och han gav några till apostlar, andra till profeter, andra till evangelister och andra till herdar och lärare, ¹² för att utrusta de heliga till att fullgöra sin tjänst att bygga upp Kristi kropp ¹³ tills vi alla når fram till enheten i tron och i kunskapen om Guds Son, som en fullvuxen man med ett mått av mognad som motsvarar Kristi fullhet. Då är vi inte längre barn som kastas hit och dit och dras med av varje vindkast i läran, när människorna spelar sitt falska spel och listigt förleder till villfarelse. ¹⁵ Nej, vi ska hålla fast vid sanningen i kärlek och på alla sätt växa upp till honom som är huvudet, Kristus. ¹⁶ Av honom fogas hela kroppen samman och hålls ihop genom det stöd som varje led ger, med den kraft som är fördelad åt varje enskild del. Så får kroppen sin tillväxt och bygger upp sig själv i kärlek.

Ef 4:11-16, SFB15

Vers 11 är den mest kända, där fem tjänstegåvor* benämns.Vers 12 blev känd när John Wimber gjorde den till en nyckelvers för sin undervisning. Rörelsens tidning fick namnet Equipping the Saints, utrusta de heliga. Men låt mig först fästa uppmärksamheten på vers 13 till 15. Där målas en kontrast mellan att vara ”fullvuxen” och ha en ”mognad som svarar mot Kristi fullhet”. Denna mognad inkluderar enhet och kunskap. Den är att ”hålla fast vid sanningen i kärlek”. Motsatsen är omogna barn, utan styrsel eller stadga, som lätt blir offer för ”vindkast i läran” och i värsta fall ren villolära.

Målet med att bli utrustad av en tjänstegåva* är alltså att bli så mogen att man själv kan hålla kursen, inte att underordna sig tjänstegåvan så att hon eller han får makt över mig.

Enormt mycket undervisning om apostlar och profeter som florerar idag tar grovt miste på den här punkten! Jag har ett helt kapitel med fördjupning om Profetisk maktlöshet, av bland annat detta skäl.

I slutändan får den utrustade gemenskapen sin tillväxt genom att den karismatiska tjänsten utövas av alla (vers 16). Över varje del fördelas kraft. Det är karismatiskt språk och sätter versen i förbindelse med Rom 12:3ff och 1 Kor 12:1ff.

Tjänstegåvorna* utrustar alla andra så att de i sin tur kan betjäna varandra med Andens gåvor. Då byggs kroppen (församlingen) upp så att den blir mogen och därmed håller den kursen utan att ledas vilse. Den fungerar i urskillning.

Förakt dödar urskillningen, kärleken möjliggör den

”Förakta inga profetior” (1 Thess 5:20) skrev Paulus. Förakt hindrar en god prövning av Andens tilltal, men ibland maskerar sig detta förakt just som det vore prövning. Kontrasten finns i Paulus bön ”att er kärlek ständigt skall växa och bli rik på insikt och urskillning” (Fil 1:9). Inte minst när profetiska ord utvärderas i offentligheten tycks mig denna kärlek fattas. Prövningen sker enligt i förväg upparbetade sympatier och antipatier. Om jag ser på mina egna reaktioner på de tilltal från de de inledande exemplen (Rimbo och Anaheim) blir den första frågan jag ställer mig om jag älskar de människor som finns på ena sidan och på den andra i konflikterna.

Om blotta ordet ”Equmeniakyrkan” fungerar som ett rött skynke för dig är din värdering av de möjliga profetiska tilltalen i Rimbo inte särskilt pålitlig. Detsamma gäller om du känner ett motsvarande förakt för dem som tolkar Bibeln i mer konservativ riktning än du själv.

Att pröva ett tilltal från Gud behöver därför gå hand i hand med att vi prövar våra egna hjärtan. Är det så att jag av felaktiga anledningar inte vill ta till mig budskapet? Är det så att jag styrs av attityder som beror på mitt ”kött” snarare än har formats av Guds Ande? Är det så att budskapet utmanar mig att ta steg i tro – att ta en risk – som gör att min falska trygghet i det kontrollerbara och förutsebara behöver överges?

När ett tilltal är Guds sätt att leda oss så är det enligt min erfarenhet ofta utformat så att jag tar ett steg mot fördjupad tro och mer mognad när jag följer tilltalet.

Jag lägger här fram behovet av självprövning inför det profetiska budskapet som en generell rekommendation. Den innebär inte att profeter äger rätten att ifrågasätta nivån av tro eller beredvilligheten att lyda Gud hos den som prövar budskapet. Profeterande som kör över förstånd och samvete hos dem som lyssnar är direkt livsfarlig.

Att prövning sker i kärlek och inte i förakt slår sönder en världslig dynamik kring att bedöma vad någon säger. När vi kommer till det profetiska kan och ska vi vara välvilligt inställda och ha full beredskap att ta till oss vad Anden kan tänkas säga, samtidigt som vi prövar tilltalen. Faktum är att sund prövning kräver detta, eftersom prövningen ska ske med samma Andes hjälp som ger oss det profetiska budskapet.

Att höra Gud tala och att pröva om Gud talat är därför inte en slags dragkamp mellan att vara vidöppen och att ha taggarna utåt, mellan naivitet och skepticism. Det vi tar del av via sociala media eller skvallerkanaler av olika slag bör vi ta emot med en hög dos av skepticism. Vi hinner inte faktakontrollera allt, så mycket ska helt enkelt ignoreras. Prövning av Andens tal fungerar däremot inte på det sättet. Det sker ihop med bönen ”Gud tala till mig”!

Låt mig ge ett tips till. Även de tilltal som vi själva tar emot kan avfärdas i ett slags förakt. Eftersom Andens tal till oss aldrig kan separeras från våra egna tankar och känslor finns det en risk att vi avfärdar maningar, ingivelser, ord, bilder och andra slags intryck som Anden ger oss som om de bara vore från oss själva. Det är en himmelsvid skillnad på att säga ”det är bara jag” och ”det är jag, med Andens verk som grund”.

Den stora tragedin i kristenheten är inte det fåtal påstådda profetiska tilltal som slagit fel utan det stora flertal äkta tilltal från Anden som inte lett någonvart på grund av bristande andligt självförtroende.

---

[1] Läs mer på min webbplats: Lars Gunther, ”Paulus program för andlighet och karismatik”, itpastorn.nu (blog), 14 juli 2013, http://itpastorn.nu/paulus-program-for-andlighet-och-karismatik/.

[2] Sophia Ivarsson, en medlem i församlingen i Hestra där jag jobbar som pastor har skrivit en sång ihop med Daniel Bergroth som heter Kontaktytan. Den sången förklarar denna aspekt mycket väl. Lyssna på YouTube.

[3] Om begreppet tjänstegåva, se avsnittet Profetisk gåva, profetisk tjänst och profeten som tjänstegåva i kapitlet Den profetiska gåvan.