För att förstå vad som menas med profetia räcker det inte med att slå upp orden i en ordbok, varken en svensk, engelsk eller grekisk. Det finns i Bibeln ett specifikt sätt att använda orden som inte alltid stämmer med hur de används i dagligt tal idag eller hur de användes i urkyrkans grekisk-romerska omvärld. Man kan jämföra med amerikansk fotboll. I dagligt tal i USA säger man bara ”fotboll”, men sporten handlar till 95 % om att några få i laget sträcker över, kastar och bär bollen med händerna, medan resten mest tacklar dessa och varandra. Vid några få tillfällen kommer en spelare in och sparkar bollen, en kicker eller en punter. Ett ords etymologi (språkliga ursprung) säger oss väldigt lite om dess faktiska betydelse.
Den profetiska gåvan beskrivs i Nya Testamentet konsekvent som ett tal utifrån Andens ingivelse eller uppenbarelse (Se till exempel 1 Kor 14:30; Apg 11:28; 20:23; 21:4, 10–11). Profetiskt tal är alltså inte detsamma som att säga obekväma sanningar eller att uttala sig med samhällskritisk udd. Det kan ibland innehålla sådana inslag, men det är inte vad som konstituerar gåvan. På samma sätt sägs ofta om profeterna i GT att Herrens ord ”kom till” dem (1 Mos 15:1; 1 Sam 15:10; 2 Sam 7:4; 24:11; 1 Kung 13:20; med flera). Även om det finns skillnader mellan profeterandet i GT och NT består denna definierande beståndsdel: Profetia har på ett relativt omedelbart sätt inspirerats av den helige Ande, så att innehållet kan sägas vara givet av Gud själv. (Jag har ett längre resonemang om alternativa sätt att använda orden profetia och profet i avsnittet Traditioner om det profetiska i kapitlet Gamla testamentet och det profetiska talet.)
Clik here to view.
Ett mycket belysande exempel är Andra moseboken 7:1, där Gud säger till Moses:
Herren svarade: “Nu gör jag dig till en gud för farao, och din bror Aron skall bli din profet. Du skall säga honom allt vad jag befaller dig, och din bror Aron skall säga det till farao, och då skall farao låta israeliterna lämna hans land.
Rollfördelningen gud, profet och åhörare var i detta sammanhang alltså Moses, Aron och farao, fast Moses var inte självständig upphovsman till det Aron skulle säga. Ordet profet är på hebreiska navi, den som talar för någon annan, ett språkrör. Verbet, att profetera är nava. Hur Gud vanligtvis talade till profeterna beskrivs i Fjärde moseboken 12:6:
Lyssna till Herrens ord: Finns det en profet ibland er visar jag mig för honom i syner, talar jag till honom i drömmar.
I sammanhanget ställs det i kontrast till Moses som fick Guds ord på ett ännu mer direkt sätt. Det jag vill påpeka just nu är att ännu en gång ser vi att det inte är gudomlig diktamen när någon profeterar, men att upphovet ändå är en gudomlig ingivelse.
Detta är en flitigt återkommande beskrivning i Gamla testamentet. En vers som säger nästan exakt samma sak är Hosea 12:10:
Jag talade till profeterna,
jag lät dem skåda många syner,
och genom profeterna talade jag i liknelser.
Denna dynamik framgår också om när vi ser kontrasten mellan gott profeterande och uselt profeterande i HT. I Andra krönikeboken 29:25 står det ”befallningen kom från Herren genom hans profeter” (Gad och Natan). I Jeremia 23:21 beskrivs hur de usla profeterna talade utan att Gud först talat till dem. Samma kontrast finns i Jeremia 23:16 mellan de som ”predikar syner de själva hittat på” och de riktiga profeterna i vers 18:
Men vem av dem har varit med vid Herrens rådslag, hört och uppfattat hans ord? Vem har lyssnat på hans ord och förkunnat det?
Profetens uppdrag är alltså att lyssna på vad Gud säger och sedan föra det vidare. Det gäller både profeterna i GT och profeterna i NT.