I evangelierna ser vi gång efter annan att Jesus förklarar att någon kommer att bli frisk eller har blivit frisk (Joh 11:4).
“Gå hem, din son lever” (Joh 4:50)
“Gå. Du trodde och det skall ske.” (Matt 8:13)
“För de ordens skull säger jag dig: gå hem, demonen har farit ut ur din dotter.” (Mark 7:29)
Dessa exempel är från Jesu möten med den sjuke eller den sjukes ombud och evangelierna gör en poäng av att tillfrisknandet skedde just när orden uttalades. Men Jesus gjorde åtminstone ett profetiskt uttalande om ett helande som kommer ske längre fram, om än det blev i form av en uppväckelse från döden!
“Den sjukdomen leder inte till döden utan skall visa Guds härlighet, så att Guds son blir förhärligad genom den.” (Joh 11:4)
En fråga som uppstår är om detta också är något som vi kan och bör göra, i så fall när och hur prövar man ett sådant ord? Utrymmet medger inte någon detaljerad utläggning om detta ämne och därför får jag be dig som läsare om tillit – jag har studerat detta utförligt.

På den första frågan svarar jag att det kan vi, men med stor försiktighet. Här bör det profetiska ordet uppstå ur en tydlig manifestation av trons nådegåva (1 Kor 12:9), som i sådana här fall yppar sig som en i ögonblicket övernaturligt ingiven visshet och frid.
Det finns en mycket stark tradition – på många håll har den varit totalt dominerande – att den som är sjuk blir helad genom att tro i betydelsen att vara bergfast övertygad, fullt förvissad, att helandet kommer (eller rent av har kommit). Konsekvensen av detta är att det predikanten eller förebedjaren ska göra är att ingjuta sådan tro.[1] Därmed uppstår en förskjutning från vad som hände med de bibliska exemplen ovan. Där uttalades inte orden för att skapa tro, utan – när kopplingen fanns – så var tron redan på plats.
Det är inte alltid lätt att se att den tågordningen finns i texterna, eftersom tusentals predikanter har förklarat texterna fel på denna punkt!
Det är inte bara denna helandeteologi som stökar till det. Här finns det också en risk att förväxla den övergripande känslan av att Gud är nära och verkar med ett löfte om att helandet kommer att ske. Det jag kallar emotioner, visitationer, sensationer och reaktioner är inga garantier för specifika helanden. (Syftar på begrepp i ett tidigare kapitel.) Jag har också upplevt en stark önskan om att avge löften om helande från den sjuke eller anhöriga när jag bett för någon med en sjukdom som leder till döden eller fungerar som ett starkt handikapp. Det kan kommuniceras genom kroppshållning och ögonkontakt. Viljan att trösta är naturlig att känna och att i det ögonblicket undslippa sig ett ”profetiskt” löfte är begriplig, men om detta är den enda dynamiken kommer löftet bara att skapa djupare ångest längre fram.
Med detta som bakgrund kommer här mina begränsningsregler om denna typ av budskap.
- Bara för att du fått förvissning (trons gåva) som förebedjare, så måste du inte uttala orden för att resultatet ska bli synligt.
- Om man misstänker att det finns en risk att den som hör ett profetiskt löfte om helande kommer att göra det till en kamp att tro, i betydelsen att vara förvissad, så bör det aldrig sägas. Det ger ingen tröst under tiden personen väntar på sitt helande, utan skapar bara låsningar och i värsta fall ångest.
- Om du har avgett denna typ av löften och det är inte bara sällsynta undantag att helandet inte kommer till stånd bör du upphöra genast. Du har inte hört Gud och det märks av att tilltalen saknar Förankring i skapelsen och verkligheten (Vilket kommer att vara rubriken på ett kapitel).
Finns det då skäl att avge profetiska löften om helande, när det nu är så komplicerat? Jag tror det, av ett par anledningar.
- Ett helande som åtföljts av en sådant här trosingivet budskap fungerar som tydliga tecken på att Gud verkar och att Guds rike kommer. De ärar på det viset Gud.[2]
- De kan bidra till att skapa en vila hos den som söker helandet.
Det för mig över till riktlinjerna för mottagning av den här specifika typen av budskap. Grundregeln är att det ska finnas en inre resonans hos dig när du hör det. Men om din oro är så stark att denna uteblir kan det ändå vara ett löfte från Gud och det kommer i så fall att uppfyllas din oro till trots!
Oroa dig inte över din oro!
- Skapar löftet en vila hos dig eller tänker du att nu är det upp till dig att tro på det för att det ska bli förverkligat? I det senare fallet, ignorera det.
- Misstänker du att den som gav dig löftet är påverkad av den teologi som jag beskrivit ovan eller av andra skäl kanske profeterat i köttet? Fäst mindre vikt vid löftet, men tacka profeten för att hon eller han ville dig väl. Detta görs i princip aldrig av illvilja eller som cynisk beräkning.
- Är du osäker, be Gud om oberoende bekräftelse. ”Gud, om du vill att jag ska vila i detta löfte, skicka det igen, på ett annat sätt eller genom någon annan.”
- Använd inte denna typ av löften för att dämpa din dödsångest. Du kommer att dö, förr eller senare (om inte Jesus kommer tillbaka innan dess). Men döden är en besegrad fiende.
Dessa budskap är som mest laddade när det gäller dödliga sjukdomar. Den största skada de kan göra är när de berövar döende och deras omgivning ett gott slut. Jag har mött människor i den situationen som sagt att de inte längre ”orkar tro på helande”. Det är dubbelt tragiskt. Först har de haft en kamp runt sina känslor, att försöka uppbåda ett tillräckligt mått av förvissning, som har dränerat dem i sig. Till det har de ibland fått skuldkänslor över att de ens förbereder sin död.
Tro ska aldrig vara något som vi ska orka!
Framför allt kom ihåg att inte heller dessa profetior är undantagna från regeln att allt ska prövas. Om orden var ingivna av Gud kommer du att bli frisk även om du prövar dem!
[1] Denna undervisning tog konkret form under efterkrigstidens helandeväckelse. Genom den blev begreppet kontaktpunkt etablerat för att benämna denna dynamik. Dess möjliga upphovsman är Oral Roberts.
[2] Ett utmärkt exempel är helandet av fotbollsspelaren Jens Sjöström som finns beskrivet på sidorna 124–126 i Micael Grenholm, Dokumenterade mirakler: vetenskap, helande och Guds existens., 1:a uppl., 2019.