Så här långt har invändningarna mot min prövning av boken Synen inte överraskat mig på något sätt. Hade jag inte tagit del av liknande åsikter om boken förut så skulle jag inte ha skrivit om den. Det är just för att det finns de som tror på budskapet som jag skriver. Vid det här laget har jag nog hört det mesta som sägs till dess försvar. Vilka är då huvudinvändningarna mot min tes? De är tre, som återkommer, och det trots att jag redan bemött dem i de första inläggen.
- Det är för tidigt att säga att Synen inte uppfyllts. Den invändningen bemötte jag i del två.
- David Wilkerson är en sann gudsman och sa viktiga saker vid andra tillfällen. Det instämmer jag i, och skrev i det första inlägget och var noga med att det skulle komma med i intervjun i Sändaren också.
- Känsloargument/subjektiv bedömning: ”Jag tycker att det stämmer”, i kombination med ett par enstaka exempel.
Dessa invändningar räddar dock inte Synens trovärdighet. Men de säger något väsentligt om en utbredd oförmåga att pröva profetiska budskap och de kan därför vara värda att gräva vidare kring.
Problemet är just utbrett. Jag läste en baksidestext till en av alla dessa böcker som påstods förutsäga världshändelserna. Den hänvisade till författarens förra bok. Jag minns inte vem det var, Amir Tsarfati, Jonathan Cahn, John Hagee eller någon annan i branschen. Författarens föregående bok beskrevs som en storsäljare och just därför borde man köpa också denna. Det som inte nämndes var att det gjordes konkreta förutsägelser i föregående bok. De slog inte in. Strunt samma. Kom ihåg känslan som du fick när du läste den. Nu kan du få samma känsla igen.
Den starka viljan att budskapet ska vara sant
När boken presenteras sägs det förvånansvärt ofta att den till en början inte blev allmänt accepterad. Jag ska återkomma till de reaktionerna, men det kan vara värt att nämna varifrån de negativa omdömena kom. Vi pratar nämligen inte bara om liberalteologer och antikarismatiker. Invändningar kom från erfarna andefyllda ledare inom pingströrelsen, som David duPlessis, och den karismatiska väckelsen, som Ralph Martin.
Den som inte känner de pingstkarismatiska rörelserna väl kanske inte känner till de namnen, men låt mig intyga att det var verkliga tungviktare i sammanhanget!
Genom att påminna om kritiken mot boken skapas en retorisk effekt. Wilkerson utmålas som den som fick rätt och hans kritiker som alltför fega. ”De vågade inte tro på budskapet, men det gör väl du?!” Det blir den underförstådda meningen. Hos den som tror på budskapet aktiveras en mental belöningsmekanism: Jag är en av de modiga!
Jag har sett denna retoriska figur användas i fler sammanhang. Det fina i sammanhanget är just att den är just underförstådd. Petra Carlsson Redell introducerar Gud är död-teologin på ett liknande sätt i sin bok Gråstensteologi. Thomas J. J. Altizer formulerade en så radikal idé om ”Guds död”, att 1900-talets största liberalteolog, Paul Tillich, bokstavligen dog av chocken, enligt Altizer. Petras underförstådda, men mycket tydliga, uppmaning är att vi ska vara modigare än Tillich.
När det utmålas som att bara de riktigt modiga kan ta en tanke till sig skapas en stark belöningsmekanism. Och ett psykologiskt problem. De som blivit en del av den ”modiga” skaran behöver inte bara överge en åsikt, utan en del av sin självbild!
Vi har en hund som skäller efter bilar. Jag jobbar på olika sätt att få bort beteendet. Det är belöning med ord, beröring och godis när han gör rätt. Och ryck i kopplet och tydliga ”nej” när han gör fel. Det har blivit bättre, men går långsamt. Varför är detta så svårt? Svaret är att beteendet är självbelönande för hunden. Han tycker sig ha fått betalt för sina skall. På ett motsvarande sätt kan det finnas belöningsmekanismer som styr vår urskillning åt fel håll.
För oss som vill leva bibeltroget och i Andens kraft är det ett gott och viktigt ideal att vara brinnande för Herren. Jag delar denna längtan, men jag inser också att det är en känsla som kan skapas och underhållas med rent själsliga mekanismer.
Att pröva profetiska budskap kräver därför att man också prövar sig själv! Vad är det som gör att jag finner ett profetiskt budskap attraktivt? Är det Guds Ande i mig som ger en resonans till budskapet eller är det mitt kött som producerar en snarlik känsla?
Jag dristar mig att påstå att detta är en viktig delförklaring till att vissa så starkt tilltalas av Synen. Tron på den underhåller just de känslor som man vill känna. Och detta exemplifierar att prövning av påstådda budskap aldrig får reduceras till att enbart handla om känslor.
”Jag tycker att det stämmer”
När jag talar om Synen är det märkligt hur liberalteologiska dess försvarare ofta är! Låt mig förklara. Inom liberalteologin sägs det att Bibeln inte behöver vara bokstavligt sann, inte ens lite grann, utan att det räcker om det övergripande budskapet och känslan som vi får av det är sann. Jag menar inte att Synen ska läsas som om det vore Bibeln, även om jag i ett senare inlägg tänker påvisa att Wilkerson själv uttryckte sig med en sådan tvärsäkerhet att han i praktiken jämställde sina ord med Bibelns. Min poäng för stunden är att Synens försvarare aldrig tycks se vad boken faktiskt specifikt säger. Den beskriver konkreta händelseförlopp, vad den amerikanska presidenten ska göra, hur valutakurserna ska förändras, med mycket mer. Och dessa konkreta förutsägelser har inte slagit in i någon nämnvärd utsträckning.
Det boken också gör är att den skapar en känsla för vad som händer i världen och den känslan i sin tur kan lätt matchas mot händelser som skapar oro. Och det gör att boken också ger en slags trygghet. Allt detta som annars hade skrämt mig kan jag vara trygg inför, det var ju förutsagt. När sedan jag kommer och säger att det inte var förutsagt så rycker jag undan benen för somliga. Det som finns kvar är då bara en kaotisk omvärld.
Här finns det dock en dubbelhet. Jag har lagt märke till att just de som tror på denna typ av profetior och det eskatologiska system som de bygger på har en stark tendens att också fokusera på de värsta nyheterna och den värsta tolkningen av dem.
Ett exempel är Holger Nilsson och hans tidskrift Flammor. Jag har tappat räkningen på alla de gånger han citerar ryska talespersoner som hotar med kärnvapen. Han hänvisar till dem för att visa hur allvarligt läget i världen är, utan att ens för ett ögonblick verka inse att han för den lögnaktiga propagandan vidare. Det är Putins avsikt att skrämmas så att världen viker ner sig för plundring, tortyr, våldtäkter och alla annan ondska som Ryssland ägnar sig åt i Ukraina, Sudan och andra ställen i Afrika och fram tills nyligen i Syrien.
Holger Nilsson fungerar som Putins nyttiga idiot och gör därmed stor skada! Det borde alla kunna hålla med om oavsett vad man tycker om hans insatser i övrigt.
Hur kommer man dit? Svaret är att dessa så kallade profetior och den bibeltolkning som de utgår från blir ett raster varigenom man ser på världen. När mördarregimen i Ryssland säger något som verkar stämma med det ”profetiska” så tar man det till sig.
Ersätt cirkulär bevisning med Factfulness!
Det som uppstår är en cirkelgång mellan det som anses vara profetiskt och det som händer i världen. Bibeltolkning och påstådda profetiska budskap får oss att uppmärksamma och rent av leta efter vad som skulle kunna vara uppfyllelsen av budskapen, men det går också åt andra hållet. Eftersom Bibeln anses tala i detalj om just de årtionden då vi råkar leva – och lägg märke till orden ”i detalj” – så används nutida händelser som mall för att tolka Bibeln.
Olika saker sägs vara förutsagda.”Så förunderligt!” Nej, inte alls, tolkningen är styrd av nyheterna.
Dessa bibeltolkningar och påstådda profetior av typen Synen gör många kristna till extra lätta byten för alla som sprider alarmistiska budskap. Kommer ni ihåg att IS skulle erövra i stort sett hela världen? Det var inte många år sedan den gruppen ansågs ostoppbar. Och uppfyllelsen av bibliska profetior. Kommer ni ihåg att Sovjetunion skulle invadera Israel? Att just Sovjetunionen var nämnd i Bibeln? Kommer ni ihåg att EU, förlåt EG hade tio medlemsstater och att just därför var EG uppfyllelsen av bibliska profetior? Kommer ni ihåg att Saddam Hussein var en gestalt i Bibeln? (Strunt samma vilken, buden var många, huvudsaken är att” Bibeln talar om vår tid”!)
jag upprepar, Bibeln uppmanar oss att använda mer än känslan när vi prövar det profetiska:
När profeten har talat i Herrens namn men hans ord inte slår in och går i uppfyllelse, då kommer det budskapet inte från Herren.
Femte mosebok 18:22
Empiri trumfar helt enkelt känsla när det gäller prövning!
Det som i värsta fall kommer i Dagen är en överandlighet, där ”andliga sanningar” anses kunna vara motsatta det som sker på jorden. Det är en obiblisk hållning! Andliga sanningar kompletterar, men de utgör inte kontradiktioner, av det jordiska. Joe Biden vann presidentvalet 2020 och varje profetgestalt som sa något annat hade fel. Punkt!
Jag menar att vi behöver tänka ungefär som Hans Rosling. Factfulness är en serie strategier som får oss att komma ur våra snäva tolkningsvanor. Precis som massmedia kan få oss att tro att allt blir sämre i världen kan budskap som Synen förstärka samma känsla.
Missförstå mig inte. Det finns gigantiska utmaningar, men allt är långt ifrån nattsvart!
Jag testade en serie frågor hos Gapminder. Mitt resultat var långt ifrån perfekt. Jag hade ungefär fyra rätt av fem. Men om jag hade utgått från Synens förutsägelser skulle jag haft nästan alla fel när jag svarade!
Rätt svar på de här frågorna är att den globala fattigdomen minskat rejält och att färre tar sina liv. Färre svälter, inte fler. Exemplen kan mångfaldigas. I sin bok skrev Wilkerson att världen skulle gå åt ett håll. Så har det inte blivit. Allt har inte blivit bättre, men mycket. Tillräckligt för att vi ska kunna säga att Synen inte stämmer.
Jag skulle vilja göra ett experiment. Jag skulle vilja åka på några olika slags kristna sammankomster och testa frågorna från Gapminder och jämföra resultaten. Hans Rosling konstaterade när han levde att de som var engagerade i rättvisa och bistånd hade svårt att ta till sig att världen utvecklades som den gjorde och hade sämre resultat än genomsnittet. Om jag vore någon som slog vad, skulle jag sätta en slant på att deltagarna i konferenser om ”yttersta tiden” skulle svara ännu mer fel.
Våra instinkter kan naturligtvis vara vägledda av Anden, men det kan inte tas för givet.